Samira

Vägarna ute är mer eller mindre skridskobanor. Vägen till jobbet är en riktig skridskobana.

När jag går från tunnelbanan och kontoret så går jag i snigelfart.
Jag har ännu inte ramlat denna vinter (vilket är extremt ovanligt. Varje år blir det minst 2ggr). Och den senaste veckan har jag lurat ödet fler än en gång.
Det kan dock vara för mina extra försiktighetsåtgärder. Jag går som sagt i snigel fart.

Och i den livsfarliga trappan har jag alltid ett tvåhandsgrepp i trappans räcke.
Igår när jag var på väg hem så gjorde jag sällskap med T.
T skrattade högt och lite elakt åt mig när man såg mitt grepp och min fart. Men karman slog till direkt. Helt plötsligt ser jag T fötter ovanför hans huvud. *Swooooosch*
När han försöker ställa sig upp snabbt igen så gör han två framåtvolter.

Lite synd var det att han gjorde illa sig, när jag såg att han blödde tyckte jag riktigt synd om honom.
Men innan jag såg blodet, och efter jag skilts åt från honom, så skrattade jag högt å länge.

Idag såg T till att få sjukts hem. Så han slapp trappan. Jag som hade tagit med mej kameran. Jag tog faktiskt med karmeran för att ta en bild på isen.
Det visade sig att de skottat bort den. Osis för mig, men tur för T kanske.

Kram S