Samira

Jag har verkligen gjort allt man kan för dig. Alla resor till vetrinären, alla gånger jag tvingat Jakob att gosa med dig när han är trött å du varit gosig, alla gånger som jag försökt tvinga mig på att få gosa med dig (ok, det kanske inte är så snällt) och alla timmar av oro för dig.

Jag kan ärligt säga att jag älskar dig så mycket som man kan älska en katt! Och jag vet att du nånstans älskar mig, långt in i hjärtat bakom all din kärlek till Jakob finns kärlek till mig.

Det är kul att ni har den kontakten, men det är faktiskt jag som har dragit det största lasset när du varit sjuk!
Jag har åkt med dig till vetrinären så kommer du hem till Jakob å gömmer dig i hans famn.
Som om jag vore det stora stygga monstret.
Jag vet att ditt hjärta pumpar för den som mitt hjärta pumpar för.
Och vi har helt enkelt fått lära oss att dela honom.

Fram tills igår...

Jakob å jag busar i soffan. Det går till så att jag försökte anfalla honom med en kittlas-attack (hur i alla dar stavas det?). Det slutar som alltid att jag förlorar å Jakob kittlar ihjär mig. När jag ligger och skrattar så känner jag att det svider till på baksidan av låret. Det känns som att nån försöker äta upp mig.
Det visar sig att du, min kära katt, har satt alla klor du äger i mitt ben och att du även gnager på det.
Jo man tackar!!
Var det för att jag anföll Jakob eller var det för att han vart avundsjuk? Det vet bara kattgudarna..

Haha, skämt åsido, det gjorde inte alltför ont. Jag vart lite chockad. Vart inte ens ett märke. Och jag tycker om Morris lika mycket endå.
Men visst är det oförskämt endå!


Den otacksamma kissen

Kram
S