Samira

När vi satt på bussen hem idag så började vi prata om att åka skidor. Älsklingen berättade att han åkte som barn inte slalom, utan störtlopp.
Då frågade jag om han gjorde det med flit eller om det var av misstag.
Det visade sig att det var med flit, självklart...dåre.

Då dök ett minne upp i mitt huvud, som jag tänkte dela med mej av.

När jag gick på mellanstadiet så åkte jag första gången utför. Klassen åkte en dag till Romme.
Jag pratade med min lärare, Peter, om att jag var nervös och ville helst inte åka. Han sa då att jag inte behövde oroa mig.
Utan om det gick för snabbt skulle jag bara sätta mig ner så skulle jag stanna med en gång.
Jag och min kompis Nina, som inte heller hade åkt utför innan, vart lugnande.

Så när vi var högst upp i backen så åker Nina först. När hon tycker att det går för snabbt så sätter hon sig ner. Och mycket riktigt så stannar hon på en gång.

Min tur!
Farträdda jag tyckte tidigt att det gick för snabbt. Så jag sätter mig ner.
Som liten var jag ganska trög (kan hända ibland fortfarande) så jag fattade inte varför jag inte stannade. Jag hade ju satt mig ner.
Jag hade satt mig på huk, med rumpan på skidorna.
Det enda som händer är att jag ökar fart. Det går snabbare och snabbare. 
Swoosh säger det, så flyger jag förbi läraren...skrikandes. "Sätt dig" ropade han. Dumma lärare, jag satt ju redan ner!!!

Ner för hela backen och in bland nåra träd. Sen stannade jag.
Skammen var extrem! på bussen hem fick jag ett Pelikanpris. De andra fick pris för att de var duktiga. Jag fick ett pris för min klantighet.

Men lite kul är det såhär i efterhand..

Kram
S