Samira

Okej, nu är det bestämt och klart. Antingen får jag köra oftare, eller så får jag lägga ner körningen helt totalt.
Jag fick äran att köra på fredagen. Jag fick köra till herrgården. En helt ny väg. Och inte hade vi en vägbskrivning med oss. Nej, det blir lite mer utmaning om vi kör utan tänkte vi.
Så finns det ju gps på telefonen.

Titt som tätt så fick jag halvt hysteriska anfall. Saker som hände gjorde mig lite knäpp. Saker i stil med att jakob sa åt mig att köra åt olika håll på en å samma gång.

Men allra värst var det när vi nästa var framme. Jag körde av motorvägen genom en avfart, och fick hjärnsläpp.
Jag kunde inte tyda skylten. Så jag stannade. Inte den bästa idén med tanke på att folk kom bakom en i 70km/h.
Superskärrad får jag ännu ett hjärnsläpp, och tror att bilen fått kärringstopp.
Paniken ökar och Jakob säger att bilen lever å att jag ska köra.
Sagt å gjort, trodde jag. Släppte alla pedaler och bilden dör på riktigt. Piiinsamt!
Vinkar lite fint ursäktande i backspegeln till bilen bakom som e otålig som få.

Sen kör jag i 100meter för att bli invinkad av polisen. Suck!
Hoppade mellan filerna tills jag fattade att det var mig de vinkade till. När jag gjorde så körde jag fint in och öppnade dörrn.
Poliskvinnan bad mig, bestämt men snällt att stänga dörren och veva ner fönstret.
Jaha, är det så man gör tänkte jag.

Sen började hjärtat att slå igen när jag förstod att de stoppade i princip alla.
Så jag fick blåsa i en sån där grej så var allt klart. Puh!!
Hon verkade ha lite roligt åt mig, för i sann Samira anda så pladdrade jag på i hundraåttio om att det e första gången jag blir stoppad å babbel babbel.

Vilken pärs!

Jag är helt säker på att den fina hyrbilen hade det här ansiktuttrycket!



Kram
S